Tommarpsån

Allmänt
Tommarpsån är en mycket näringsrik å med riklig förekomst av öring. Ån slingrar sig till största delen genom glest befolkat jordbrukslandskap, dels med breda skyddszoner som används till betesmark. Tommarpsån rinner upp vid Kronovalls slott, ringlar förbi Onslunda och Smedstorp, får ett tillskott från Gyllebosjön, passerar Gärsnäs, Östra Tommarp (= det gamla Thumatorp), Simris förbi Tobisvik och rinner ut i Östersjön strax norr om Simrishamn.

Huvudfåran är i den övre delen kanaliserad medan den slingrar sig friare efter Östra Tommarp genom en vacker dalgång mot mynningen.

Björnbäcken, ett av biflödena, är en skogsbäck och nästan helt omgiven av barr- och lövträd. Längs stora delar av ån saknas dock träd och buskar som skuggar vattnet och stabiliserar kanterna. Detta leder till en ökad transport av sediment och erosion av kanterna.

Två sjöar ingår i avrinningsområdet: Gyllebosjön (3,2km2) och Tunbyholmsjön (1,3km2). I Tommarpsåns avrinningsområde finns även ett flertal dammar och våtmarker i olika skick. 

Geologi
Berggrund: Sammansättningen är komplex. I norr sträcker sig Linderödsåsens sydvästra sida följd av stråk av sandsten, alun- och lerskiffer.

Jordart: Morän, sandsten och urbergsmorän i norr och moränlera i söder

Vattenkemi
Ån och dess biflöden är mycket näringsrika vilket leder till en ökad produktion av växter och djur. Vid nedbrytningen av dessa förbrukas mycket syre vilket kan leda till syrebrist vid bottnarna vilket i sin tur påverkar levnadsvillkoren för djur och växter i ån. Under nedbrytningen bildas även slam som förstör lekbottnar och uppväxtplatser för öring och andra djur.

Biologi
Ett av Tommarpsåns största biologiska värde är den rikliga förekomsten av fisk. Ån är ett av Skånes öringtätaste vattendrag, och det finns även en mängd andra fiskarter. Både stensimpa, som är en utpräglad renvattenart, och elritsa, som är känslig för försurning, finns i ån.

Stensimpa och elritsa har också visats sig vara två viktiga värdfiskar för Sveriges mest sällsynta stormusselart i sötvatten: den tjockskaliga målarmusslan (Unio crassus). Musslan har ett väl etablerat bestånd i Tommarpsån men har försvunnit i stora delar av sydöstra Sverige där den en gång funnits i stor utsträckning.

Tjockskalig målarmussla har en komplex livscykel och behöver en värdfisk för att utvecklas vilket innebär att fiskarna bär mussellarver som sätter sig fast på gälarna under ett kort parasit-stadium. Det kräver ett par veckor för musslorna att utvecklas på sin värdfisk innan de trillar av och tillbringar resten av tiden skyddad i åns botten. En vuxen mussla kan filtrera runt 40 liter per dag och påverkar därmed vattenkvalitén positivt. Musslor är också känsliga för föroreningar och utgör därför en indikatorart i vattendrag. 

I Tommarpsåns mest uppströms liggande delar finns på en del ställen en värdefull bottenfauna med bland annat arter som nattsländelarven Ecclisopteryx dalecarlica och skalbaggen Brychius elevatus. I övrigt är bottenfaunan till stora delar påverkad av jordbruksdriften och renvattenkrävande bäcksländor saknas på flera lokaler. Sillavadsån och Kippabäcken är två biflöden som hyser ett rikt djurliv.

Inom avrinningsområdet finns hela 8 groddjursarter, däribland den mycket sällsynta lökgrodan, lövgroda, långbensgroda och strandpadda.

Häger är en vanlig förekommande fågel vid Tommarpsån. Kungsfiskare observerats ofta vid ån.

Naturvärden
Avrinningsområdet är starkt påverkad av människan och det är viktigt att de minst påverkade områdena skyddas mot ytterligare exploatering för att bevara det lokala djur- och växtlivet. Kring Tommarpsån finns både skyddsvärda ängar, våtmarksområden och skogsområden.

Vid Kronovall / Fågeltofta finns ett fint skogsområde som består av ädellövskog och lövsumpskog med en värdefull flora och tickor. Det finns också sumpskogar i området som utgörs av fukt- och kärrskogar.

Våtmarksområden utgör viktiga livsområden för insekter, groddjur, fåglar och vilt. Våtmarker tar upp näringsämnen och partiklar från omgivande mark och minskar näringsläckage till ån och därmed Östersjön. Våtmarker är också vattenreglerande magasin som utgör en buffert vid översvämningar samtidigt som de är en reserv vid lågvatten. 

Gyllebosjön är Österlens största insjö och omges av lövskog. Söder om sjön finns en stor andel naturbetesmark med många småvatten och det är ett mycket viktigt område för både lövgroda och långbensgroda.

Området vid Glimminge hyser fina grodlokaler och är botaniskt intressant med till största delen ogödslade torrängar, kalkfuktängar och kalkkärr.

Tommarpsåns dalgång utgörs av en slingrande åsträcka med angränsande naturbetesmarker och värdefull flora. Från Simrishamn ända upp till Smedstorp finns en del väl lämpade lekbottnar för öring.

Påverkan
Tommarpsåns avrinningsområde domineras av jordbruksmark. Jordbrukets påverkan består i första hand av näringsläckage från åkrar, bevattningsuttag, täckdikning, erosion och tillförsel av bekämpningsmedel. Utöver det bidrar bristfälliga enskilda avlopp till förhöjda näringshalter i vattendragen. 

Inom avrinningsområdet finns en hel del dikningsföretag varav de flesta är täckdiken men bitvis förekommer öppna diken. Kanalisering av vattendragen och utdikning av marken bidrar till en snabbare transport av vatten och därmed av organiskt material nedströms. 

Inom avrinningsområdet finns också ett reningsverk i Östra Vemmerlöv i Simrishamns kommun och fyra avfallsanläggningar: Listarums- (nedlagd 1974), Tommarps- (nedlagd 1960) och Gyllebotipparna (Industritipp) samt Måsalycke avfallsanläggning intill Björnbäcken.

Ytterligare en påverkan är att det finns ett antal vandringshinder i ån. Både partiella och definitiva. Dessa hinder gör att vandrande fisk exempelvis inte kan ta sig till och från sina lekplatser.