Groddjur

Ljudet av kväkande grodor under lekperioden var förr ett välkänt ljud för alla på den skånska landsbygden och gav säkert försommarnätterna en trolsk prägel. Tyvärr tillhör ljudet en svunnen tid på många håll. Förutsättningarna har förändrats och grodorna har blivit färre eller till och med försvunnit. Men på Österlen trivs fortfarande många av de sällsynta arterna.

För några hundra år sedan såg Skåne inte alls ut som det gör idag. Överallt fanns små gölar, dammar och våtmarker, bäckar och åar. På många håll var marken sank eller tidvis översvämmad och mindre lämplig för odling. Dessa områden användes istället till bete eller slåtter. Landskapet var ett lapptäcke av dungar, buskage, skogar, vägrenar, stenrösen och gärdsgårdar och öppen gräsmark. Detta var en idealisk miljö för många grodarter. Alla grodor är beroende av vatten under lekperioden, och även under resten av året är vattensamlingar en viktig förutsättning för de flesta grodor. Blandningen av olika naturtyper behövs för att grodorna ska kunna hitta föda, men också för att de ska kunna transportera sig mellan olika områden.

Under 1800-talet växte befolkningen kraftigt, och behovet av odlingsbar mark ökade. Ny teknik gjorde att man kunde dika ut och föra bort vatten från stora arealer mark, som då torrlades och kunde användas till t.ex. sädesodling. Åar och bäckar rätades ut eller lades i rör. Dammar och småvatten försvann. Man räknar med att 90-95 % av de skånska våtmarkerna har försvunnit. Därmed försvann också grodornas lekvatten. Kraftfullare maskiner gjorde att odlingshinder i form av åkerholmar och stenrösen kunde tas bort och små åkrar kunde sammanfogas till större. På så sätt utplånade det rationella jordbruket många betydelsefulla grodmiljöer. Dagens tunga traktorer är i sig också ett hot, eftersom de ökar plogdjupet och därmed skadar grodor som ligger nedgrävda i jorden.

Vägar är också ett hot mot grodor. På väg mot sina lekvatten är grodorna tvungna att passera vägarna, och många blir då ihjälkörda. På samma sätt har urbaniseringen skadat grodorna. Och fortfarande idag förstörs lekvatten genom dumpning av sten, skrot, gift m.m. Inplantering av fisk, kräftor och ankor leder till att grodor, yngel och grodägg blir uppätna. Skogsplantering gör att grodornas miljöer förstörs eller försvinner. När dammar beskuggas, blir vattnet för kallt för att grodorna ska kunna leka och utvecklas.

Men på vissa ställen har grodorna klarat sig bättre. Utdikningen har inte varit så hård, en del vattensamlingar har fått vara kvar, och jordbruket har inte utplånat alla småbiotoper. Just i området på Österlen trivs fortfarande flera av de sällsynta arterna. Och kanske vågar vi tro att den negativa trenden har vänt. På vissa lokaler växer populationerna. Nya dammar, anpassade för grodornas krav, grävs.

Text: Susanne Åberg